BEJING & SYDNEY 2017

Ur ledsamhet är tiden Ångerns hundar I cirklar av fradga Ett delirium utan slut Det är på allvar och svek Leken osar in  förutan eld Lidelse vrider till tarmvred Urkramad trött helt enkelt Svedjan föder ny skog Nog tillräckligt nu Det pyr än Terminalt Livet står dig dyrt Dagen gryr tindrande Gnistor sprider slocknad Darrar till bland grenarna Hästar skenar Låt vara Låt bli ett lite litterärt delirium så gack jag då in i dimmorna i morgondisets kranka sjukhet i huvudet sårad blödande ur varandets deluxe endast vaken djup och naken beskådad benhård konkubin med en törst av massivt slag som diktonius slog in i hammarkullen med en blick över skuldran som en huldra i gryningen snarkar hen betänkligt ordentligt översatt till en vals dragen ur mössan på svaj medan teatern håller säsongsstängt under uppehållet och dimman lättar på förlåten till det var och vorde ljus som fröding i uppsala ur en kåt dröm uppvaknad i hembygden saknad av ingen utom möjligtvis cornelius svettandes i fetman av ...

Spotify funkar på nåt sätt. Åtminstone som en favoritflik Leonard är vaken, var vaken vid fyra på morgonen. I New York. Och skrev. Skrev enkelt, rakt, berättande. I Quebec talas franska, i Montreal. We never forget står det på registerplåtarna. Vad menar dom med det? Vad är det för sätt, säger Kaveh i Sydney. Dom har sin vilja. Och jag, jag ligger här och är trött på mig och min glömska. Igen och igen. Försöker läsa lite Sidney Sheldon, men tycker det är viktigare att skriva själv, här i sängen på Hotel161 bland hutongerna i Dong. Sista natten igen. Strövar kring och försöker fånga ljuset, sätta ord på tiden som flyter förbi. Varje sekund är den senaste. Sovade, springade, spännade. Märker alla oregelbundna verb som kamraten konsekvent håller sig till. Och undrar hur han inte kan lära sig på riktigt. Enligt vilka mekanismer han funkar. Varför han använder sig av svordomar. Språket är fattigt, men tanken är god. Skärper mig så gott det går och böjer mig för osäkerheten och enfaldigheten...