Intermezzo första mars

iNTeRMeZZo : fUMLaR FaMLaR DoMNaR SoMNaR

Operahuset, Botaniska trädgården, Art Museum of NSW, The Rocks, Fish & Chips, Bitter, dyrt. Iväg mot Circular Quay i denna höga vattenstad. Inne i viken alltså. Downtown, i The City där affärsmännen hastar omkring i kostym. Där trycket är mycket. På kajen sitter en trubadur och smeker sina strängar till Fast Car. Det är 70-tal. Sätter så igång med en sång som jag kan med hjärtat. Sjunger med. Minns och känner. En sång som handlar om avsked, om att man borde ha gjort bättre ifrån sig. Ett ordalöst avsked. Det sista man tänkte på var att det inte var meningen att vara "unkind". Längre bort på kajen, i skuggan av lyxkryssaren, sätter nån "Hendrix-wannabe" igång med att pina sin förstärkare med fumliga fingar. Trubaduren kontrar smekfullt med Wild Horses. Dags att dra till färjan vid Wharf 5, färjan till Manley Beach. På kajen bjuder aboriginer på elektrisk didgeridoo. Och det regnar emellanåt. Öser ibland, eller så ligger vätan som ett lent skimmer i luften över Sydney Bay. Under bron. Och tornet som sjunker bort bakom skraporna. En svart gammal jätte ångar ut genom sundet, ut på Stilla Havet. Mörkret sänker sig, lanternor tänds. Och regnet det bara öser ner.

Och det blev morgon den trettonde dagen. Andra halvleken på resan inleds med sol som dock snabbt övergår i regn. Och vad göra då. Invänta bättre tider och dra sig till minnes tider som flytt. Minnas den blinda förälskelsen, gropen man föll i. Fällan som slog, igen. Hopplösheten som förvandlades till dramatiska drömmar. Galna föreställningar. Ljuv musik och längtansfulla ord. Ljus i novembermörkret. Flykten in och ut ur dimmorna. Uppgivenheten. Ejakulationerna. Förlöselsen. De första stygnen. Den darrande rädslan. De ofrivilligt höga skriken. Flykten och försvinnandet. Mannen som försvann. För att aldrig komma igen.

Här är mannen som försvann.

Och han kommer aldrig tillbaka.

Han går vidare. Vem vet vart?

Inte han och knappast någon annan.

Han är förlorad. Borta. Död.

Inget att sörja över.

Han kanske har det rätt bra.

Kanske han förtjänar det.

Han har bjudit till och jobbat på.

Inte velat nån nåt illa.

Känslor är känslor.

Vad göra åt dom?

Känna efter. Konstatera. 

Det var ändå inte det.

Det var nåt annat.

Det gör ont, så ont.

Värre på natten än på dan.

Nu sänker sig mörkret.

Sveper in in i november.

Det är ett avskedsbrev det här.

Som allt annat är.

Det senaste det sista snart.

Snart men inte ännu.

Ännu lever vi på något sätt.

Fullt ut.

Du visste inte vad du hade.

Eller kunde inte ta emot.

Inte ge utan krav.

Jag tror jag kan och vill.

Jo jag dör. Försvinner. Är borta.

Jag fanns. Men finns inte längre.

Inte allt är illa. Inte ens det goda.

Finns bara inte till.

Vi var annorlunda.

Det är dom flesta.

Vi var bäst på varandra.

Men det var då. Alltför längesen.

Nu är vi skuggorna som var.

Nu är nu. Far väl till det förgångna.

Farväl. Jo jag lever. Men finns inte.

Försvunnen. Borta. Totalt väck.

---oOo---

Kanske dags för nåt roligare; Om hallisar herpes Xcem och karies t.ex.

Så ta en om rynkor också

Om valkar och tandlossning

Om gäddhäng och bölder

Metastaser och njursvikt

Gulgrön levergalla därpå

Tjocktarmscancer inte att 

förglömma

Ta en om bukfett också

Om armsvett och tårar

Om cystor och gikt

Håravfall rumpsvett mjäll

Skavsår på kuken inte att

fördöma

Dra en om psykbryt också

Om mani och förföljelse

Om depression och bikt

Förbannelser besvärjelser

Sprängande rôster i bröstet

Förbenat brott förklenat

Glöm inte andnôd och tubb

Snor slem och kateter

Pipetter kanyler

Stickbecken

Glöm inte bort odör och äckel

Spyor och hudavfall i Nirvana

förenat

---oOo---

Tog en dusch och satte igång tankeverksamheten. Tänkte till, men hittade inte gnistan. Gick tillbaka till gårdagen och det svar jag gav:

Tack för ditt brev. Drömde om dig i natt. Tog ont att vakna. Jag vet, det går över. Är på vāg in till Sydney från Manley Beach för att se på konst och fota. Peking var kul och stannar där tre dagar på vägen tillbaka. Kramar. T

Uppkopplingen hade försvunnit på färjan så visste inte om e-posten gått sin väg. Kanske den låg där som utkast i hotposten. Så dagen gick åt till omformuleringar innan återkomsten visade på att brevet var skickat. Skit i det då. Får va som det blev. Tänkte att jag skulle kunnat kommenterat hennes galla över systern. Svarat på den direkta frågan om det var bra att vi varit till Portugal och hämtat hem henne från missbruket, som sänkt henne så lågt att hon bodde i en övergiven fabrik utan vatten och värme i kyla och stank. Gick till det sociala för att få sig en bit mat varje dag. Äta det i parken, skölja ner med billigaste rödvinet. Med sin kumpan              , som tagit henne i beskydd efter att en norrman tagit pass och slagit sönder samman. Var det det rätta vi gjorde, Tom? Kunde skrivit att klart det var rätt att ta henne tillbaka till sin 10-åriga dotter, som hon inte hört av sig till på ett år. Bara en gång vid jul. Nu var det påsk. Klart att hon var frustrerad över en hel del. Arg för att hon bett henne ta kontakt med missbrukarvården och psyket. Det satt som en tagg? Men bry dig inte min vän, Du är mycket bättre än hon. Du vet. Men jag lät bli.

Tänkte det var dags att släppa fjolårets utvalda foton på FB. Det började bli dags, kanske. Eller varför? Jamen jobbet måste väl ut. Den engelska texten, sammanfattningen, historien. Illustrationen av det år som gick. Spellistan på Spotify, Song for https://resa17bejingsydney.blogspot.com/2021/03/intermezzo.html , vår låt. Jävla JAN, Fucking FEB, miserabla MARs.... Och sperman som strittat, blodet som blötts, tårar som fällts och svetten som lackat lakanen. Det är kanske dags nu efter lång tvekan och sortering. Men inget av det jag beställde. De bilder som togs för att illustrera de filmer som togs, som skulle bli en dokumentär om beroende på Europas rand. På gränsen mellan liv och förfall. I utkanten. Sökandet efter ett hem. Det som försvann när hårdskivan rasade och krafterna tog slut.

Och konsten. Konsten att kunna. Att uppleva, ta emot. Den som hänger där på väggarna. Står i givakt. Utanför Art Museum of NSW ligger ett verk av Henry Moore. Jag ser det direkt på stilen. Huvudet är helomvänt, ansiktet blickar bakåt. Jag känner genast igen det som är distinkt och bekant, Picasso, Monet, Bacon och Van Gogh. Hittar några australiensare som jag gärna vill se mer av. Tar mig nog dit igen. Imorgon visas iransk film. Ett tillfälle till retur. Och aboriginernas pointilism är en njutning för ögat. En källa till inspiration.

Minns Berlin, wish you were here. Pollock, muren och KW. Dagarna tillsammans. Promenaderna. Upplevelsen. Supandet i sängen. Och att du inte ville ha mig. Sökandet efter ett fördelaktigt plan söderut. Irritationen. Försiktigheten. Det slutliga beslutet. Det får kosta, jag betalar, du levererar. Bilen längs kusten, lågvattnet, körkritiken. Och sedan sökandet. Det finns inte med där i albumet,

AMIDST FIRE & ICE, DEAD FLOWERS & WALLZ (2016)

Den dagen det. Tog mig ner till Manley Wharf och fann free wi-fi efter ett nätfritt dygn. På skärmen stod det Re: Alma. Jaha va va nu d? En lång litania om gräl med syrran. Och jag som inte väntat mig nåt mer. Att allt skulle vara över och förbi. När jag schasats iväg, lämnat hennes grind i fred. Låtit känslorna tyna bort. Och så detta långa e-brev som än en gång fick mig ur balans. Såsom jag längtat efter det under året, på att hon skulle höra av sig, vilja ha mig. En väntan som alltid ändade i besvikelse. Det enda riktigt positiva jag minns var väl tacket från Estland: Du är ju bara bäst.

Dagen gick i undrandets tecken. Det täcke som jag fruktat att skulle ligga över mig likt januari-ångestens töcken. Den handfallenhet som jag utsattes för. Den smärta som jag ärvt i avskedets stund. Min arvedel:

Min arvedel

Där var du

Mitt lån min lott

Där i dårarnas paradis

På väg och aldrig hemma

I väntan på ankomst retur

Om hösten senare

Igen i november

Konstant landad

Rakt in i bröstet

Som ett svärd

Hängande i hårstrån

Åtrån spärrad senare

Andan faller samman

Min arvedel vart gick du

Hädanefter in

I någon annans tomrum

Naglar rispas viskar

Innan skymningen

Innan två blev fler

Min fe mitt fä

Min arvedel

Mitt ärr

TOM DOOLEY