Parramatta Matters

Känner mig smått irriterad över att inte få skriva ifred. Skall packas, flyttas och fixas, nu när jag rotat mig och äntligen hittat tid att reflektera över dessa första fyra dagar på australiensisk mark. En kraftig förkylning har stoppat vidare tankearbete. Har bara varit att hänga med. Kompiisen har haft full fart och vi kom ihop oss om hans orespektabla fotograferande av tjock invalid på farkost som han tyckte skulle dokumenteras. Mannen bad om 10 dollar. S trodde han skämtade. Jag sa respekt. Blev sur, men talade ut om saken. Blir värre när han blir fullare. Mindre respekt, mer högljutt. Nu rusas det in och ut ur rummet som jag fått till mitt förfogande.

Han pratar högt för sig själv. Är väl van med det i sin ensamhet. Iofs bra att veta vad som rör sig i det krulliga grå huvudet. Och nu är det lunch. Alltså ingen ro.

Och klockan blev 16 när nästa drag skulle tas. Och vad var nu det? Lite spel på stålsträngad gitarr. Lite fingerövningar. Och det snackas farsi. Inte mig emot, men hänger inte med och vill inte heller vara till b svär. Åker runt. Besöker marknader och gatuevenemang. Likadant här som där. Husen tornar upp sig. Mest down town Sydney, men även här vid Parramatta. Förkylningen och hettan har begränsat rörligheten. Har det bra här. Eget rum med fläkt. Härifrån åker man till Parramatta som är något att likna vid ett andra city. Parramatta försöker profilera sig och körde igår en local music grej på eftermiddagen i stadsdelen som alltså är en stad i sig. Var ner och kollade in västafrikanskt; Papa M'Baye & Terranga. Kändes bekant och t.o.m. lite tråkigt. Men klart man längtar dit igen. Skulle kanske ta en flygstol till Banjul i december. Åka ner till Conakry. Kolla nån på nätet som skulle vilja följa med.

Behövde en toddy men se det kan man inte få, varken vin eller rom. Fick sätta ihop en själv när vi kom tillbaka hit. Måste kurera mig.

Och på morgonen ringer A fem gånger. Jag har hörlurarna i, men hör hur det vibrerar. Hon har aldrig råkat ut för nån som inte svarar. Jag svarade att jag sov, per mess. Hon var säkert full. Sånt vill jag inte ha. Betackar mig. Ingen ro varken här eller där. Men det är lugnt. Ids inte hetsa upp mig, men minns.

Minnena leder till tidigare resor. Störning igen. No respect. Minnena försvinner.

Har haft några allvarliga samtal om ekonomi och alkohol. Han bryr sig inte. Bestämmer själv. Är allsmäktig i sin fylla. Säger på tal om ingenting: Det finnns frukt om du vill. Har sagt att jag behöver solitud för att orka vara med och producera nåt för mig själv. Det ringer på dörren. Ingen märker nåt. Lägger mig inte i. Svårt att förstå alla signaler. Hur man skall bete sig i denna farsiska kultur som man ännu lever så fullt i. Nu ringer det igen och då blir det reaktion. Hälsa på, hälsa. Plinngplong.

Förflyttning.

Så sitter man här då, norr om Sydney efter en promenad i backarna. Blir kanske att sova på matta inatt, eller vad dom tänkt när jag blitt tagen från mitt lilla käll. Det är farsi som gäller men engelska går bra med värden, en mekanikföreläsare i sonens ålder. Utbildad i USA? Känns smått osäkert när man börjar längta hem, eller åtminstone bort. Vill vara för mig själv, men det går inte. Knaprar mandlar och kontaterar att jag är en lycklig man.

Åker upp och ner över kullarna. Stan är ofantligt stor. Innevånarmässigt en miljon mindre än Finland, hälften av Sverige, på ett ungefär. Det sägs 4,3. Men det är mest i centrum det finns kontorsskrapor. Mest är det villa, radhus och två våningar som gäller. Där jag nu är, är det som hos morsan. Ingen wi-fi. Men mess funkar, så jag messar Stäni och påminner honom om morgondagens spelning på ålderdomshemmet. Han svarar att jag skall va hoppfull som en käng-guru. Haha. Saeid försökte sig också på nån ordlek. Har svårt att förstå honom ändå. Måste spetsa öronen, vara skärpt. Och det är rätt sällan han har nåt att komma med. Smalltalk. Jag sa åt honom på Arlanda att har vi kommit hit för att snacka eller för att supa. Att vi finnar inte strör orden omkring oss. Och när jag gör det vill jag helst vara precis, men får förenkla mig. Nåväl uttrycka mig fint kan jag försöka göra i skrift. Men babblandet stör min tankeverksamhet. Vill helst ha tystnad, men hela tiden dyker sånger upp. I left my heart in San Francisco beträffande kullarna här, whatever det är. Men inga cable cars. How come, säger värden Kaveh. En sång jag spelat, säger jag och drar sedan igång med If you're going to SF.... Han har bott i Berkeley. Och så var det slut med ron. Säger att jag skriver en roman. Höjer knappast respekten.

Det regnar stilla, In the Early Morning Rain, även om klockan är kväll.

Pratar ormar. Och ödlor. Spelar in cikador, kanske skulle ta och stänga in mig i lurarna och göra en låt, men det vore väl ohövligt.

Temperaturen kryper under 20.

En ringsignal ljuder

Det pratas farsi

I Sydney.

Nu luktar det tobak och regnet öser ner. Jag beklagar mig över att jag fortfarande känner mig sjuk. Värden säger att det bara finns en säng. Allt är så nytt i hans lägenhet. Han har ännu inte hunnit flytta in helt. S kunde ju ha förklarat att vi kommer två, eller berättat för mig att det inte fanns tillräckligt med bäddar. Men han bryr sig inte. Det skall han väl. Får väl se. "Muror. Han tar bort för att det kommer muror i den". Skålen. Fan i jävlars helvete har ni sett en myra. Ska man tolerera sånt med en sån hög hyra. Kommer ihåg Hany Hamdy som låg på vårt golv i Klemetskog och frös medan vi stred. Med Chri. Veckorna före uppbrottet. Han tänkte ta in på hotell i Helsingfors. Hörde aldrig av sig igen och har inte hittat honom på Linked In. Han och Bakr, som jag mötte i Assuan. Studenter vid AUC. Diplomatsöner. Som jag mötte dagen efter natten vid Nilen bland skällande hundar, då alla hostell var fulla. Var visst skollov. Jag drog vidare söderut och återvände till Kairo sex veckor senare. Då fick jag bo ute i Heliopolis hos Hany. Hans farsa, som varit ambassadör i Saudiarabien, hade en lägenhet där. En springpojke hämtade öl på beställning. Solens stad, Heliopolis, en modern förstad till det sprängfyllda Kairo. Och Bakr hade freakat ut. Viftat med pistol och tagits omhand. Hans far hade visst varit egyptisk ambassadör i Wien. På American University spelade en amerikansk jazztrumpetist. Vem var nu det? Inte Dizzy, inte Clark. Men rätt nära den divisionen. Roy Eldridge, kanske?

Sjukdom kommer man ihåg från sina resor, grön galla i Quito, yra i Calicut, sprängmage i Addis. Och så den här förkylningen, som egentligen inte är nåt att bry sig om. Ingenting mot den i Alexandria. The first cut is the deepest. Den jag berättade om för S och M vid Edward Philip Reserve. Att det var januari 1988 och jag hade tagit mig till Alex med Ahmed Hozayien. Till hans familjs sommarlägenhet. Och hoppat i Medelhavet, Bahr-l-mutawassit, till Ahmeds vilda protester. Toum, yu ar kresi. Och det blev jag. Var väl skitig och luktade illa. Det hade chaffören i samtaxin sagt. Frågat varför han inte erbjudit mig en dusch. Hade varit på väg i fyra månader då. Vattenpiporna på filoukorna vid Nilen hade vänt ut och in på lungorna och det var snålt med mat. Vägde väl 67. Någon i taxin frågade om han fick röra mitt hår. Som en ängel, malaka, ha. Tillbaka på rummet efter doppet började jag känna mig skum. Hallucinera. Ahmed frågade vad det var och jag sa att först var jag liten som en tändsticksask och sedan så stor att jag fyllde hela rummet. Du måste träffa vår doktoor här. Kom med. Vet inte om jag orkar. Du måste! Försökte ett par gånger innan det gick. Tog oss ner, han ledde mig, den gode Ahmed. Väl inne på mottagningen tog en sköterska emot. Det skulle ta ett tag för doktorn att hinna. Så hon tänkte att en vitaminspruta kunde vara bra. Och stack in nån grön vätska i armvecket. Jag damp i golv. Och hon blev till sig. Hade hon tagit livet av en europé? Nåväl, raka vägen in till läkaren som skrev ut medicin mot magsjuka, och sa att det skulle fixa sig efter ett par dagar. Jag var rätt väck ett tag. Gick och sa till mig själv i Kairos trafikkaos: I gotta keep my sanity. Kanske det var haschhallisar. Det hjälpte säkert till. Innan dess tog jag mig till Al Alamein, skulle vila ut, och grävde en grop i Saharas sand som bo. Som snabbt sandade igen. Hade fått lift med en pick-up full med sur ketschup. Åt den med vitt bröd. Det knastrade i tänderna. Och vattnet tog slut. Såg ett hotell i fjärran. Var det en hägring? En kamelpolis som dök upp och undrade vad jag höll på med. Jag frågade om det verkligen var ett hotell där i fjärran. Ayoa. Då kanske det finns en bar också tänkte jag och tog pick och pack och slirade mig fram mot stranden. Och visst fanns det en öde bar och jag bestämde mig att satsa halva dagsransonen pengar, filous, på en kall. Slog mig i slang med bartendern och det visade sig att stället var Ensio Siilasvuos stamställe. Så han bjöd mig på en till, för den sakens skull att jag var från Finland. Hade tänkt stanna en vecka på stranden men det blev bara en natt. Sedan blev det ensamt och jag tog mig tillbaka till Kairo och mumlade: Gotta. Keep. My. Sanity. Och spelade munspel. Folk kände igen mig. Mannen med hjorten på ryggen.

And nothing else matters.

Tom Uppåner

2017-02-27